inatt drömde jag för första gången om ett spel som, mig veterligen, inte finns. det är ett slags multiplayerbaserat onlinefightingspel, fast…. tja, lite bättre. =D
det var skitcoolt, extremt snyggt och jag drömde fram så extremt mycket olika detaljer. karaktärer, vapen, specialmoves…. vet också precis hur själva spelmiljön ser ut.
tyvärr urartade drömmen oundvikligen i att jag stalkade killen i densha otoko och hans brud.
idag var det DS-träff!
sedan förra veckan hade jag en utmaning från sebbe då vi skulle se vem som kunde få flest stjärnor i mario64 under veckan. jag hade 18st när han startade sin sparfil i söndags, men med tanke på att han har gameat i lika många år som mina veckor räknade jag iskallt med att han skulle plocka allihop och att jag skulle förlora stort.
men skam den som ger sig utan kamp! jag gav mig fan på att inte förlora lätt, utan gick hem och satt i princip hela veckan, timme ut och timme in, och kämpade med spelet. jag tror aldrig jag pushat mig så hårt med ett spel förut! när jag spelade igenom cave story var det ändå så att jag tog pauser och vissa dagar spelade jag inte alls. men med mario har det varit helt annorlunda. även när jag varit som mest frustrerad har jag i princip TVINGAT mig själv att fortsätta, och inte lägga ner DSet mer än någon minut.
det var ändå inte med segervittring i luften som jag anslöt med DS-träffen på netgame idag, där vi hade samlats för att titta på de tävlingar i maskindans som pågått under helgen. som sagt, sebbe är grymt mycket mer skillad än mig, och jag räknade inte med att kunna vinna på något sätt.
frågade ändå några stycken hur många stjärnor de trodde jag hade hunnit få, mtp att jag hade spelat i fyra veckor innan (ytterst sporadisk då…) och då fått 18 stjärnor. de flesta gissade på runt 30 st, och därmed kan jag väl säga att jag slog de flestas förväntningar med ganska mycket!
genom mitt slit under veckan har jag nämligen lyckats skrapa ihop inte mindre än 107 stjärnor! jag är inte så lite stolt över den prestationen! stan har sagt en miljon gånger ungefär att han är imponerad över hur mycket jag kämpat. men jag antar att de flesta inte vet hur jag blir när det är tävling på gång!
sebbe, som hade försovit sig rätt kraftigt, dök aldrig upp och messade sitt resultat till stan: 34 stjärnor! och därmed kammade jag ju även hem segern! =D
det som känns viktigast är dock inte att jag ”vann”, vilket jag knappast räknar det som. sebbe ÄR mycket mer skillad än mig, om han hade tagit utmaningen seriöst och faktiskt ansträngt sig vet jag att han hade fått ihop allihop på ett par, tre dagar. det roligaste är hur mycket jag har pushat mig själv framåt! hur mycket jag förbättrats i mitt eget spelande.
jag antar att det verkligen är som så, att oavsett vad en tävlar i så är konkurrenten alltid en själv. hur långt en kan pusha sig själv framåt, hur bra en kan bli utifrån sina egna meriter!
fast mariot får nog vila ett par veckor nu, för jag tror knappaste jag varit så utled på ett spel någonsin….
ibland så har en bara så perfekt timing. som när en står inuti luigi-målningen inuti boo haunted mansion och har tagit sju röda mynt, står utanför dörren till det åttonde….
och DS-et dör. det bara tokdör.
såna stunder älskar jag nog mest av allt.
det fanns många stunder då jag tvivlade på att jag någonsin skulle komma igenom. många gånger då jag tänkte att spelet helt enkelt var för svårt för mig, att det skulle ta veckor av träning för att klara det.
så står jag där inför sista bossen. har klarat misery, the doctor och the doctor second form utan att dö. plockar min life pot med tanken att jag borde haft mer liv kvar så att jag inte hade behövt använda den direkt. går inte för att möta enraged misery, enraged sue samt sista bossen: undead core.
väl inne är det bara att välja machinegun och peppra på tills sue och misery är döda. inser att trots all skada jag tagit så har miserys monster gett ifrån sig tillräckligt mycket power ups för att jag har 60% av livet kvar.
hoppar upp på en plattform, väljer nemesis, mitt starkaste vapen, och bara skjuter och skjuter och skjuter medan undead core närmar sig mer och mer. sneglar på livmätaren och ser att den närmar sig botten mer och mer. inser att jag kommer klara det innan han kommer hinna vända, inser medan livmätaren sjunker i ögonvrån att NU NU NU NU NU NU NU HÄNDER DET!
piper fram ”KITA! KITA! KITA! KITA! KITAAA!” och DÄR går mätaren i botten, DÄR dör han, DÄR klarar jag spelet och DÄR övergår mitt japanska rabbel i ett glädjetjut som inte sett sitt like i modern historia.
tar sue, springer ut så fort jag bara kan, undviker stenarna som faller och hoppar med boostern på max från ön. faller, faller, faller. ser momorin och itoh i hellikoptern…. fångas av kazuma på sin sky dragon, och eftertexten börjar rulla.
vid det här laget är jag förbi rörd, och sitter med tårfyllda ögon på gränsen till snyftningar. ser scener från de olika världarna rullas upp, en efter en. ser alla mimigas jag mött och fått hjälp av på vägen genom grottorna. ser monster jag dödat, valpar jag hämtat, bossar jag kämpat och slitit med för att kunna klara av….
tillslut återstår bara bilden ni ser här ovan. sluttexten till ett av de första reiktiga spel jag spelat igenom och klarat helt. cave story har lärt mig att vad som än ligger framför mig så kommer jag klara de med tid, träning och tålamod. det enda som återstår för mig är att plocka ihop mina lärdomar, inför de nya äventyr och spel som nu väntar på mig.
ett episkt slut, på ett sant episkt äventyr.
kan inte minnas senast jag var vaken såhär tidigt. -_-
åkte till stan igår. vi spelade big brain academy! nytt spel till wii. stan hade spelat lite i förrgår, och när han testade sig på kvällen var hans hjärna över 1600g, vilket tydligen ska vara rätt bra. jag gjorde testet utan att knappt ha kört innan och fick över 1300g. ^_^
sen körde vi lite multiplayer och jag vann båda omgångarna. ^_^ första omgången vann jag rättvist, men andra var nog mest på grund av klumpiga kontroller. är dock skitstolt över hur bra jag var på en uppgift där en skulle sätta in rätt ruta i en bild som rörde sig. hade aldrig kört förut, körde på expert och fick typ 8 poäng!
sen tävlade jag och stan i nån speciell gren. jag slog hans rekord på alla nivåer utom expert, och jag tror han slog mig på lätt och medel sen. men iaf, efter det hade min hjärna växt till 1400g, medan stans hade krympt till 1300g, förmodligen för att han envisades med att starta om så fort han gjorde fel, lol!
sen somnade vi rätt fort, eftersom stan skulle jobba idag. vaknade typ sju imorse när jag fick mess av mamma…. sen gick vi upp kvart över åtta, och jag tror inte stan kom mer än 20min sent iaf. =)
idag ska jag vara lite serious cat… borde åka in till stan och hämta ut nya linser, ska bara ha mina nuvarande tills på söndag. måste ringa arbetsförmedlingen också, och förklara varför jag inte lämnar in mina intyg idag, samt ringa daniel och skaffa intygen jag behöver, betala av massa grejer, bla bla bla. men men, det måste göras.
klarade banan nu. ^_^ och snögubbebanan, den var ju svinlätt! rullade på huvudet av misstag, kom för nära kroppej och tänkte typ ”FAIL, FÖR TIDIGT!” men så fick jag ändå beröm. ^^ nice!
FATTAR INTE VARFÖR JAG ÄR SÅ KASS PÅ SPEL!
fast cave story är svårt. är på end game nu, och det är meningen att jag ska klara typ FYRA bossar på raken utan att dö. får inte spara eller heala emellan. behöver inte nämna att jag dött på första typ fem gånger nu. -_-
katamari går det bättre med isf, men jag lyckas ändå inte klara banan jag vill klara (skolan). SUCK. oh well, ska ge det ett till försök!
just nu packar jag inför n-next. en vecka utanför göteborg. jag, min DS, mitt mastersystem och massa människor jag verkligen gillar.
som vanligt när jag packar så handlar problemen oftast om hur mycket kläder jag ska ha med mig, och hur mycket smink. woah. jag har i alla fall kommit på en nästintill ultimat teknik för att packa kläder. först drar jag ur alla kläder jag VILL ha med mig på sängen. sen börjar jag rensa och prioritera.
så på min säng låg det ett tag fyra klänningar, en kjol, tre par byxor, fyra skjortor/t-shirts, två linnen…. och så vidare. för sju dagar. visserligen kom väldigt mycket av det med i väskan, men det beror mest på att jag måste packa för både regn och sol. även om jag tyvärr tror att det blir regnigt…. roligast var nästan när jag stod helt villrådig mitt i rummet och tillslut sa högt till mig själv: ”tre klänningar RÄCKER” innan jag kastade bort en av dem.
smink känns lite onödigt, men ändå…. jag tycker att det är kul, helt ärligt. jag sminkar mig inte alltid, men det tar så himla lite plats och om jag blir sugen är det synd att inte ha möjligheten.
har även begränsat mig till tre par skor, och då är ett par liksom badskor som jag säkert inte kommer få chans att använda ändå.
jag ser verkligen fram emot att få åka. känns som en perfekt tajmad chans att få nya vänner och så, precis när jag själv tar avstamp och kastar mig in i gamingsverige. jag planerar visserligen mest att loota på stans wii och spela super paper mario, men det vet en ju aldrig hur det blir med det. vet att han har vissa tankar på att klara pokémon under veckan, kan han ju glömma! hohoho. målet är även att faktiskt ta mig igenom hela wonderboy, och spela wonderboy in monsterland tills jag kommer upp på den nivå jag låg på för ett par år sedan. sen blir det väl bara massa spela, spela och åter spela.
hoppas vädret skärper till sig lite också, så att vi kan ha lite kul utomhus. =) i allmänhet blir ju allt roligare med sol och så.
men nu är det hög tid att sova. om fem timmar ska jag vara i stan, sedan ska jag shoppa nödvändigheter som badhandduk och luftmadrass, innan tåget går vid 12.10. har haft tur och fått tag på 1a klass-biljetter i x2000 för bara 200kr!
återstår bara att packa ihop tågväskan med viktigheter som videospelare och DS, sen är det hopp i säng!
ses om en vecka, då kan ni se fram emot fler mastodontinlägg!
i tisdags köpte jag ett nintendo DS av syaoran. med fick jag tre spel, super mario 64 och wario ware touched, samt en demo av metroid hunters. jag har även köpt ett R4 och ett SD micro-kort på 1GB för att kunna spela andra spel tills jag får råd att köpa egna.
nu börjar jag emellertid nästan ångra mitt R4-köp. inte för att jag inte känner mig bekväm med att pirata spel eller så, absolut inte. jag har bara insett att super mario 64 förmodligen kommer att hålla mig helt hooked ända tills min ekonomi förbättras.
till skillnad från andra tv-spelare så är jag väldigt, väldigt ny på det här med spel. jag har haft ett gammalt sega mastersystem ett tag, och spelade wonderboy och wonderboy in monsterland på det för ett par år sedan. sedan har jag väl suttit bredvid och sett min brorsa spela igenom spel som FFX och MGS I-II för att följa storyn och hjälpa till med klurigheter. men spelat själv har jag knappt alls, och jag har haft en känsla av att tv-spel är för svårt och komplicerat för att jag ska orka hålla på med det.
det är inte förrän nyligen som jag fått massor av kompisar som är gamers, i samband med att jag själv börjat spela dansspel, och i och med det insett att spelvärlden faktiskt är öppen för alla, och att det finns många fler olika sorters spel än de FPS-er och racingspel min bror föredrar. och i takt med detta har även suget efter att spela mer och mer spel växt i mig.
det som istället hållit mig tillbaka de senaste månaderna är bristen på pengar till konsoler och spel, samt det här med att veta VAR i hela spelträsket jag ska börja. jag har framför allt tittat på äldre konsoler i stil med mitt mastersystem, eftersom det är i den generationen och den sortens spel som jag känner mig mest hemma. jag har testat en del spel hemma hos kompisar och lånat ett SNES av en vän, som inte fungerade, till min stora förtret. jag har dock nästan blivit lovad att låna ett av min tv-spelsmentor och vän, stan. när vi väl tar tag i det så blir det massor av mario kart, sim city, gamla super mario och star wing.
DS är en av de konsoller jag varit extra sugen på ett tag, främst därför att det känts som alla mina vänner har en, och för att jag så smått börjat hänga på DS-träffarna i sthlm och lootat på framför allt piras DS. på den har jag mest testat småspel som picross, och multiplayervarianter av puyo puyo och tetris. så när syaoran erbjöd sig att sälja sin gamla för ynka 300kr tog det inte många dagar för mig att slå till. DS känns på ett sätt som ett perfekt köp. det är en ny konsol, så jag spelar samma spel som ”alla andra” och missar inte gemenskapen, samtidigt som DS har väldigt många spel som ligger på en lagom nivå för mig.
super mario 64 blev som sagt det första, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här spelet. de flesta andra känner ju redan till det och tycker kanske att det är gammalt, men för mig är det här min första mario-upplevelse, och jag bara älskar det! det var svårt i början, eftersom jag inte är van vid spel alls, men efter några dagar börjar jag komma in i det och har förfinat min teknik med stylusen. jag erkänner gärna att det tog massor av försök bara att få första stjärnan, och sen har jag knappt plockat en stjärna per dag, fram tills idag då jag tagit hela fem stycken, flera på första försöket!
mina främsta problem på andra banan handlade faktiskt om något så enkelt som att läsa vad uppdraget heter innan jag börjar. jag har slösat bort jättemånga försök på att försöka samla alla röda mynt, när jag egentligen bara skulle slå ihjäl bossen (det var ju f.ö. bara då jag gjort det som jag fick access till de två sista stjärnorna i alla fall). det var också idag som jag insåg att det effektivaste sättet att få yoshi att stanna inte är att försöka få tillbaka stylusen till ”mitten”, utan att helt enkelt släppa skärmen.
men mina problem är ju helt enkelt nybörjarproblem, och jag accepterar at jag ligger låååångt efter i erfarenhet och skills än så länge. huvudsaken är att spelet är hejdlöst roligt! bara medan jag skrivit den här posten har jag varit tvungen att ta paus ett par gånger för att spela lite och klara ett par uppdrag. och fastän sju av de åtta uppdrag jag klarat varit på samma bana så har jag inte tröttnat! snarare tvärtom, jag blir bara mer och mer taggad att fortsätta spela och ta ”bara en stjärna till” för att komma vidare till nya banor och nya utmaningar.
med tanke på att jag alltså tagit 8 stjärnor och det finns 150st i hela spelet är det alltså inte så underligt om jag kommer spela det här spelet ett bra tag till. och just nu så gör det mig ingenting. visst har jag fingrat lite på wario ware och så, men det känns bara ointressant. jag vill fokusera på det här spelet helt ostört, och inte riskera att jag tillslut har en hög med påbörjade spel som aldrig avslutas.
och om det fortsätter utvecklas på samma sätt känns det bara som att vi har ett par njutningsfulla månader framför oss, jag och min DS. <3
summa sumarum känns det fantastiskt bra att jag äntligen kommit igång med mitt spelande på allvar, och jag tror ärligt talat inte att jag hade kunnat få en bättre start. jag är helspänd inför framtiden. finns så mycket att upptäcka, så mycket spel, så mycket människor att dela alla sina upplevelser med. även om jag innan har tvivlat på varför jag egentligen vill hålla på med tv-spel, så finns inget av det kvar nu. det här är roligt, det är vad jag vill göra. och precis vad jag kommer att göra också.
