de flesta som känner mig vet att jag går på vissa mediciner, men bryr sig inte nämnvärt mer om det. så länge jag tar dem och fortsätter vara lika glad, trevlig och energisk om jag i alla fall hoppas att jag verkar, så märks ju inte ens mina problem, precis som det ska vara. de flesta tänker nog inte ens på det.
however, vissa perioder glömmer jag att ta mina vita små, som till exempel nu när de varit slut och jag inte orkat dra mig till apoteket för att fixa ut nya. någon dag funkar bra, men efter tre dagar utan så är effekterna sådana att det börjar bli smått outhärdligt.
det första som händer är att jag blir jättetrött. det finns i princip ingen hejd på hur mycket jag kan sova ungefär andra dagen utan medicin. igår sov jag i princip till halv fem, var uppe ett par timmar, och gick och la mig vid tolvtiden. nästa grej är att jag blir extrem lättretlig. en ironisk kommentar från en kompis kan ge mig enorma skuldkänslor, lite gnäll från mamma och jag exploderar snabbare än knallpulver. men så länge jag inte blir utsatt för något sådant fungerar allting bra och jag är precis som vanligt. det är först när jag kommit förbi det stadiet som saker och ting blir märkbart värre.
oftast krävs det att något pushar mig över den lilla gränsen, ungefär vilken minimal ångestfaktor som helst. sen är jag tillbaka precis ”som vanligt” dvs precis så som jag var innan jag började ta medicinen. ångesten försvinner inte, utan sitter kvar och gnager i magen, som oftast gör ganska ont och blir orolig. vad som helst som sägs till mig eller inför mig gör allting värre, och som om det inte vore nog att jag mår dåligt över sånt börjar jag hitta på egna grejer att må dåligt över, och sitter tillslut och angstar över mesta möjliga som har med mitt liv och mig som person att göra.
det roliga med det ”sista” stadiet är att det är oftast då det blir uppenbart för mig att jag har glömt något, och samtidigt är det då jag börjar må så dåligt att jag börjar ignorera mina egna behov. d.v.s., när jag väl fattar att måste ta min medicin är jag så sur på mig själv att jag inte vill ta den! vilket det såklart slutar med att jag gör en ändå. sen tar det max nån timme innan jag är tillbaka som mitt ”vanliga” jag igen.
suck, livet spelar en allt små spratt ibland….
